Den behjärtansvärde slaktaren från Ådalen

Maggot är något så överjävligt jävla äckligt! Jag kan inte hitta ett enda sympatiskt drag hos dem. De är inget annat än feta äta/bajsa maskiner som snuskar runt i en burk. I MITT KYLSKÅP! Där har de små skitarna bott sedan min sambo flyttade in.  Vi har historia ihop sedan tidigare och jag hade helt ärligt lyckats förtränga hans oproportionerligt stora fiske fixering. Så nu är lägenheten knökfull av utrustning. Allt luktar och är fiske. Det är givetvis kul att han har något han brinner för, något att lägga all sin fritid på (sa jag att han jobbar borta på veckorna?). Jag blir så jävla förbannad bara jag tänker på det! I bland brukar det kännas lite bättre om jag går till kylen, tar ut burkarna med maggot och skakar dem riktigt hårt. Jag säger ibland. För oftast leder tilltaget bara till dåligt samvete och direkt gudsfruktan. Bibelcitat i stil med ”Vad ni gör mot de minsta av mina vänner” seglar upp i skallen och jag skäms. Då brukar jag släta över det hela med några snälla ord och lite strösocker.

Jävla maggot jävlar!

Efter ett halvt sekel under vatten ser det lilla Hobsend åter dagens ljus. Det är den långa heta sommaren som torrlagt dammen som byggts runt byn. Under golvet i ett skjul vid älvornasbro finner man de sorgliga resterna av Gloria. Kommissarie Alan Banks sätts på fallet. Tillsammans med Inspektör Annie börjar han sakta sammanfoga bitarna av den unga kvinna som flytt till Yorkshire från krigets London.

Peter Robinsons En ovanligt torr sommar är knappast den bästa kriminalroman jag läst, men historien är rätt intressant. Ämnet är något som alltid farcinerat mig. När jag var liten berättade min pappa för mig om en by i Näsåker som lagts under vatten när kraftverken byggdes. Jag har senare förstått att det inte var helt ovanligt. Dock rörde det sig inte om byar utan större gårdar som låg utmed älven. Men som barn såg jag ett samhälle med kyrka, affärer och massa hus där under ytan. Allt fanns bevarat ner till minsta pärstamp! Som om hela rasket bara sjunkit rätt ner i djupet en dag. Inte översvämats, den tanken är på tok för kaotiskt för att tilltala mig! Man skulle kunna simma gatorna fram och titta på allt. Som ett Jamtli fast under vatten. Tyst och grönt. Jag tyckte synd om människorna som tvingats lämna sina hem och föreställde mig att de då och då simmade ner dit för att vara med sina gamla hus.

På tal om pappa! Min sambo fick ett brev från pliktverket i dag. De ville vänligen medela att hans inskrivning för krigsplacering nu upphör. Jag minns när det brevet damp ner hemma hos mig och pappa. Jag tror han tog det ganska hårt? I alla fall satt han där vid köksbordet och mumlade något om att krigsmakten inte behövde gubbar som han. Min pappa har alltid vart ganska stolt över sin tid som värnpliktig i fältjägarna. Han berättar gärna och lyser liksom upp lite när han gör det. Farbröder komförbi på kvällen. De ryggdunkades inte precis men jag kunde känna att det fanns ett visst vemod i stämningen.  Kanske får frisedeln män att känna det som om de inte längre behövs som män? Som ett manligt klimakterium? Jag frågade min sambo om brevet fick honom att känna sig kastrerad och uttjänt. Och om han i så fall är mycket ledsen för det? Men det var inga känslor han ville kännas vid, inte vid 32års ålder! Jag tror han ljuger? Ingen vill väl hör att man inte längre är behövd?

år 2010 är helt klart filmatiseringarnas år! Såg Shutter island i fredags. Scorsese har på alla sätt lyckats fånga den lätt paranoida och nojiga stämningen som blommar ut till full schizofreni mot slutet. Att inte ryckas med är omöjligt! Att läsa Dennis Lehanes Patient 67 är som att frivilligt stoppa i sig verklighetsförvrängande psykofarmaka och sedan försöka bringa ordning bland trätande mytomaner. Eller att att kliva in på skatteverket och inse att tjejen som granskar din deklaration är den vars katt du råkat köra över veckan innan. Plötsligt får de mest triviala saker i vardagen en helt ny innebörd. Man ifrågasätter äktheten i kort sagt allt! Kanske är det också just därför den här är den av hans böcker jag tycker bäst om? Min sambo skulle nog hävda att ”Ett land i gryningen” drar det längsta strået. Men va fan vet han;) Det har blivit en del bio i år. Till de trevligaste överraskningarna hör The road och I vildingarnas land. Båda mycket lyckade filmatiseringar.

Jag har funderat en hel del på personligutveckling i helgen. När jag kom på jobbet i torsdags blev jag ganska omgående hämtad av min chef. Hon ville diskutera min framtid på företaget. Vad fan är det som händer tänkte jag? Det visade sig att det hela handlade om en handläggar tjänst som skulle bli ledig och hon undrade om jag ville söka den. Jag andades ut och avböjde artigt. Det här är faktiskt andra gången jag erbjuds avancemang inom företaget. Hon suckar och skakar uppgivet på huvudet. Det krävs inte allt för mycket fantasi för att förstå att jag i hennes ögon framstår som en ambitionslös sillmjölke som inte begriper mitt eget bästa. Det känns tråkigt att göra henne besviken men det hon inte förstår är att jag är som mest lycklig där jag är nu. På ett kontor skulle jag inte ha tillgång till mitt eget huvud på hela arbetsdagen. Det skulle sitta och räkna på fakturor och leverans kostnader, det skulle fyllas av saker jag igentligen inte bryr mig om. Det arbete jag utför nu kräver inte samma tankenärvaro jag kan i långa stunder koppla bort det helt. Det är där ljudböckerna kommer in! Så jag går varje dag till arbetet och sköter ett jobb jag tycker är meningsfullt samtidigt som låter skallen fyllas av olika författare. Jag älskar det!

Cynikern tycker kanske att det är ett gott exempel på klassisk verklighetsflykt och rädsla för att leva i nuet. Men här är det jag som tycker och jag tycker om den här delen av mitt liv!

Har haft fullt upp i helgen så Robinsons En ovanligt torr sommar har fått ligga på hyllan. Min sambo brukar läsa högt för mig på kvällarna innan vi somnar och i fredags blev vi klara med Erland Loes Blåst. En sjukt rolig liten historia om en ung man som motvilligt ”blir med” flickvän. Han vet inte riktigt själv hur det hela har gått till, men plötsligt flyttar Mariann och hennes fula byrå in.

I dag är jag ledig. Vilket är rätt så tursamt eftersom lägenheten solklart behöver städas. Är ganska säker på att en av dammråttorna faktiskt försökte kväva katten med vett och vilje. När skräpet outsmartar husdjuren så vet man att man har problem. Sen ska jag nog baka lite vaniljebullar.

Jag blev idag färdig med Johan Theorins andra bok Nattfåk. Precis som hans första bok Skumtimmen börjar den mycket lovande.  Slöjdläraren Joakim Westin och hans lilla familj flyttar in i den stora gården på den öländska Åludden. Snart visar det sig att man aldrig känner sig riktigt ensam i denna gård byggd av förlista fartyg. Nya tragedier läggs till gamla och det förflutna lever på ett märkligt sätt kvar i väntan på upprättelse. Utanför de två fyrarna väntar fåken och i vintermörkret tänds levande ljus för de döda.

I sin ambition att spinna ett nät av sammanlänkade händelser och människor tar Johan i. Han vill för mycket och hinner bara skrapa på ytan. Jag blir aldrig riktigt berörd av boken och dess karaktärer. De många bispåren i boken är bra och intressanta. Men de kväver varandra i kampen om utrymme. Kan inte låta bli att jämföra med John Ajvide Lindqvists Människohamn som är en fantastiskt fin bok! Dit har du en bit kvar Johan! Men jag tvekar inte en sekund på att du snart hittar balansen. Hoppas jag!

Oj nu måste jag verkligen kasta mig i duschen och göra mig klar för jobb. Veckans sista arbetsdag. Ser fram mot en helg med biobesök och middag på favorit restaurangen Mezoyo.

I lurarana väntar Peter Robinson:)

Driv

Varför vaknar man en morgon med en oförklarlig lust att blogga? Har jag inte nog många ovänner? Söker jag kanske lite mera friktion i vardagen? I så fall borde väl det detta vara den rätta vägen? Bloggandet, denna osvikliga och aldrig sinande källa till konflikt och tandagnissel. Det givna verktyget för missförstånd och sura miner. Om någon faktiskt gitter läsa den! Jag är plågsamt medveten om att inte allt för många kommer att besöka min sida. Så det kan nog inte vara det som driver mig?

Kanske är det ett slags gissel jag lagt på mig själv för att jag förmätet och i hemlighet sätt mig som lite förmer än dessa bloggande och twittrande människor som spyr ut sina tankar och privatliv på nätet. Eller är jag kanske bara sen i utvecklingen? Har jag svårt för ny teknik? Jag minns motvilligt att de första 3G mastarna hade nått norrland innan jag köpte mig min första mobiltelefon. Jag skaffade MSN när alla mina vänner sedan länge övergett det för Facebook. 

 Nej, jag är inte någon bakåtsträvare. Jag har bara mycket god impulskontroll!

 Det hela handlar nog om feghet. Stavar för dåligt, har inget som känns viktigt nog att skriva om. Men medans jag sitter här och fördärvar min frukost med grubblerier så slår det mig att jag faktiskt har något att skriva om. Jag avverkar  i snitt 3-4 böcker per vecka. Det blir en jävla massa böcker på ett år! Somliga bra och somliga sämre.

Lejonparten av bloggen ska givetvis handla om dem!